Just nu far jag runt som en skottspole för att packa och fixa inför 10 dagars hundläger inklusive husvagnsboende.
Under veckan som har gått har det hänt några incidenter som tydligen planterat sig i bakhuvudet, och jag har tydligen också lite noja inför kommande dagar.
Det är så sjukt, så jag vet inte hur jag ska beskriva det ... Jag gör ett försök med kronologisk ordning, alltså:
___________________________________________
I måndags morse när jag tog mina två voffar på morgonprommisen, fick vi sällskap av en liten räv. Jättesöt, men kanske lite tufsig i pälsen. Antingen var den väldigt ung, eller så var den bara blöt ...
I alla fall så ville ju inte Nixa kissa eller bajsa, för hon hade ju fått EN UPPGIFT! Hitta räven, och bli kompis med den eller döda den, vilket det nu var ... Och med tanke på rävskabbsproblemet vi hade i vintras tyckte jag själv att det var en bra idé att inte låta dom träffas.
Efter det har vi haft några kaninincidenter som också gjort Fjun lite virrig. Kissandet och bajsandet fungerar numera bara på ostörd plats, utan störningar, med kommando ... Suck ...
____________________________________________
Listskrivande och packning av husvagnen har vi hållit på med under tiden, och när vi väl tänkt igenom var vi kommer att bo och hur det ser ut där har en annan tanke dykt upp, från ett läger förra året; Efter att ha tillbringat tre timmar i bilen från hemmet, och tio minuter utomhus i skogen vid Stigmansgården, skaffade sig Nixa en sådan skada att det tog väldigt lång tid att hitta en veterinär och att köra dit och att vänta på vår tur. Och sedan köra ett antal timmar tillbaks till Stigmansgården. Det blev typ 18 timmar i bil ... Många pengar fattigare (trots försäkringen), och ett halvtråkigt läger med en skadad hund.
_______________________________________________
Så, nu kommer poängen;
Någon timma innan väckarklockan skulle gå igång imorse, var jag mitt inne i en otroligt verklig dröm. Av någon anledning var Christer och jag i en skog jag inte kände igen, men den låg bara någon timmas resväg från den plats där vi skulle vara på ett läger dagen efter. (kanske som vi kommer att ha det måndag till onsdag då vi ska åka från UBK till Stigmansgården?)
Jag - som vet att min hund är viltgalen *underdrift*- släppte henne bara för att hon skulle bajsa. Annars går hon i vanligt koppel eller långlina. Just för att inte jaga.
Men på den här speciella platsen var det tydligen OK (i drömmen ... ) att släppa henne just för toagrejerna. Och precis när jag skulle ropa in henne för att vi skulle gå tillbaks, hörde jag ett skrik ...
F-N, tänkte jag, nu drog hon ...
Men det gjorde hon inte. Hon kom istället rakt emot mig, med vänster bakben pekandes rätt ut bakåt. Hon stödde inte på det, utan höll det rakt ut.
När hon kom närmare såg jag att det var alldeles skinnflått och blödde som tusan. Jag försökte lyfta upp henne, men hon var så halkig av blod att det inte gick. Jag kommer ihåg att jag bad henne om ursäkt för att jag tappade henne ...
Till slut fick jag upp henne som en omvänd magväska - alltså hunden på ryggen och tassarna fram - och började sega mig framåt. DÅ - KOM JAG PÅ - att jag kan ju ringa Nina! (http://www.palmstrand.se) Hon är ju med och ordnar lägret vi är på väg till, så hon kanske vet var vi är någonstans? Och förhoppningsvis vet var närmaste veterinär finns! För säkerhets skulle ringde jag också Josefin (http://kubaochheidi.bloggain.se/information/index.xhtm ), för hon skulle också iväg på samma läger.
Men, jag fick inget svar när jag gick omkring där med Nixa som en bakvänd magväska och försökte ringa någon vem-som-helst, men rätt som det var gick jag rakt in i en vit gammal Volvo 745:a, och där satt ju Lena! (
http://www.barvatorps.se) och hon visste precis var närmaste veterinär bodde ...
Vid det här laget hade jag insett att mitt lilla Fjun var väldigt allvarligt skadad, och jag var så nerblodad så jag kunde varken se eller gå längre :-/
Fjunet var under tiden som Fjun brukar vara. *Älska*. Hon hängde bakom mig och undrade när vi skulle komma fram till vetten ... Men en fjärdedel av hunden hade ingen hud, utan det bara rann blod ... Hon skulle antagligen inte klara av att läka ihop efter det här *buhuh*
_______________________________________
Väckarklockan ringde, och jag for upp som en idiot och slet upp Nixa i famnen och SPRANG in i badrummet. Satte hunden i duschen, och höll på att dränka henne ... Jag ville ju hitta såret!
Nixa tittade lite fundersamt på mig ... Och det var då jag verkligen förstod vad som hade hänt; Nixa hade sprungit rätt i en rävsax, men ändå varit så lojal att hon dragit ut sitt vänstra bakben ur den - med följden att all hud att skalats av och hon hade fått ett jättestort jack i lårmuskeln - och kommit hem till sin matte som hon vet att hon ska göra.
Då vaknade jag, på riktigt.
________________________________________
Fan vad sjukt det kan bli i huvudet ibland!
Usch, jag tror att vi stannar hemma.